Hej!

Jag heter Cassandra Larsson, är 21 år gammal och bor i Linköping.

Precis som alla har jag också brottats med de hinder som jag stött på i livet. Några har lämnat djupare spår och vissa har gett mig lärdomar som jag vuxit av samt format mig till den personen jag är idag. Alla motgångar jag stött på har jag i slutet av dagen alltid försökt att vara tacksam över, de har nämligen lett mig till där jag är idag vilket är en människa med olika erfarenheter som gör mig unik och som skiljer mig från alla andra.

Samtidigt som jag är otroligt tacksam för att ingen av oss är den andra lik är det samtidigt svårt att komma ihåg att av just den anledningen inte jämföra sig med varandra. Att ständigt jämföra sig med någon annan blir tillslut endast en tävling med dig själv av att sträva efter en versionen av dig som du egentligen inte är. Detta händer överallt och hela tiden. På jobbet, skolan, affären, bland vänner, kollegor och även i församlingarna.

När jag först som tonåring började gå till kyrkan hade jag ingen relation till Gud och enda gången jag besökte kyrkan var vid skolavslutningarna som barn.
Det som blev min vändpunkt var när min syster kom in på mitt rum och frågade rakt ut om jag tror på Gud. Det var en fråga jag aldrig tidigare fått och inget jag någonsin trott att jag skulle få, minst av allt från familjen. Det tog ett tag innan jag kunde svara men trots det svarade jag ändå ja. Jag minns att det som fick mig att ge det svaret var för att jag kände mig inte ensam. Det har alltid känt som om någon vakat över mig men det hade inte varit något jag tänkt mer på, utan det var bara en känsla som har följt mig genom livet, att jag inte är själv.

Min syster tog med mig till kyrkan och jag blev tillslut stammis där, iallafall på fredagar när det var ungdomskväll vilket sen ledde till att jag även kom på söndagar, konfirmerade mig samt döpte mig men sen slutade det där. Varför?
Någonstans på vägen hamnade jag fel. Jag tog helt enkelt fel vägar för att närma mig Jesus. Jag hörde allas berättelser om hur de kom till tron, vad Jesus gör i deras liv och hur starkt de förlitar sig på Gud. Det som hände med mig var kanske att jag blev stressad och började tappa fotfästet. Mycket i mitt privatliv tog över och istället för att helhjärtat vända mig till Gud började jag göra vad folk i min församling förväntade sig av mig eller vad jag trodde att de förväntade sig. Rättare sagt, jag började jämföra mig med de andra som jag då såg som de “jättekristna” och ville gå i deras fotspår så jag också kunde få lära känna Gud och få Hans hjälp under tiden jag kände mig som mest ensam. Mitt driv att bli någon annan än den jag egentligen var gjorde bara att jag gled längre och längre från Gud.

Jag önskade att mitt liv skulle se ut som deras och att jag kunde leva som dem. Men resultatet blev att jag inte kom tillbaka till kyrkan och började leva mitt liv utan Gud. Men känslan av att någon vakade över mig försvann inte.

Cirka 5 år efter att jag slutade gå till kyrkan satt jag den 15 februari 2020 i kyrkan i Arvika efter att min syster bett mig komma dit för att komma ifrån Linköping över helgen. Där predikade Sebastian Stakset och vid ett tillfälle uppmanade han alla att blunda och fråga sig själv ifall man vill ta emot Jesus och isåfall räcka upp en hand.
När jag blundade och fråga mig själv den frågan: Vill jag ta emot Jesus? Kände jag endast känslan som jag alltid haft av att någon vakar över mig men denna gången ännu starkare och då lyfte jag upp min hand.

Jag ska inte ljuga och säga att efter den här helgen har allt varit frid och fröjd, mycket har hänt både bra och dåliga saker. Enda skillnaden nu är att jag inte påverkas hur andras band till Gud ser ut, eller hur andra lever sina liv.
För som jag nämnde är jag en människa med olika erfarenheter som gör jag mig unik och skiljer mig från alla andra. Vad betyder då det?
Jo, att jag måste bygga upp min egna relation till Gud och inte jämföra mig med andra.
Det enda viktiga är att du känner att du gör dina val för dig och Gud, inte för vad andra förväntar sig eller vad du tror andra förväntar sig att du ska göra.

Hej! Jag heter Cassandra Larsson, är 21 år gammal och bor i Linköping. Precis som alla har jag också brottats med de hinder som jag stött på i livet. Några har lämnat djupare spår och vissa har gett mig lärdomar som jag vuxit av samt format mig till den personen jag...

Jag heter Erika är 27år och bor i ett litet samhälle utanför Arvika med min man och våran dotter på 6 månader.  5 december 2017 tog jag emot Jesus Jag bad och ropade ut om hjälp för mitt liv, jag var helt slut psykiskt.   Jag är uppväxt med skilda föräldrar, men jag...

Vem är du?  Vad låter du definiera vem du är? Vem låter du definiera vem du är? Om man googlar "Vem är du?" kommer det upp otaliga sidor med personlighetstester för att du ska se vilken personlighetstyp du är, vilket jobb du passar till att ha, vem du är i...