5 Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd.
6 Räkna med honom på alla dina vägar, så ska han jämna dina stigar.
Ordspråksboken 3:5-6

“Förlita dig inte på ditt eget förstånd”? Det låter ju inte riktigt klokt? Men jag kan av erfarenhet intyga att versen ovan är sann. Den handlar inte om att Gud vill att vi ska sluta tänka, men att vi ska lita så helt och fullt på honom att vi kan välja att ta den väg som kanske känns dåraktig, eller till och med farlig för oss.

Mitt namn är Anders, jag är 27 år gammal och  bor sedan 3 år tillbaka i Vilhelmina i södra Lappland. Rötterna har jag dock i Småland. Jag är uppväxt i en kristen familj och att Gud finns där har -även om det funnits stunder av tvivel- alltid känts självklart för mig. Vad det innebär att ha en relation med honom har dock inte alltid varit det.  När jag var 9 år gammal döpte jag mig, ett beslut som byggde på den för mig enkla självklarheten att: “Jag tror ju på Gud och då döper man sig”. Vad det innebär att vara Jesus lärjunge och efterföljare var inget som jag reflekterade över då, men den enkla tron var ändå nog och Gud tog det beslutet på allvar. Det är jag övertygad om eftersom att jag har upplevt att Gud sedan dess har  dragit mig allt närmare till sig.
Samma år som jag döpte mig började också ett djupt intresse för musik gro i mig vilket kom att bli en väldigt stor del av mitt liv framöver.

Mina år i skolan förflöt utan några större märkvärdigheter och även om min tro på Gud fanns där gjorde den väl inte några större avtryck på hur jag levde mitt liv. Sista året på gymnasiet blev dock annorlunda då jag hamnade i en tid av psykisk ohälsa.  Även om det jag led av var relativt lindrigt i förhållande till vad många andra har gått igenom var det dock omtumlande och många av de frågor som jag burit på om Gud men inte riktigt brytt mig om eller tagit tag i kom upp till ytan.
Det var det bästa och sämsta året i mitt liv men med betoning på det bästa.
För tack vare av att allting stannade upp (i och med mitt mående) öppnades också mitt öra för att höra Guds röst och jag förstod att allting i mitt liv hade handlat om mig och att musiken hade blivit ett krav att uppfylla istället för en gåva att använda och dela.
Jag hade lagt hela min identitet i hur jag presterade istället för i att vara ett Guds barn.
Mitt liv fick nu helt andra prioriteringar, så istället för att söka in till folk- och musikhögskolan som så länge hade varit mitt fokus så jag gav mig iväg på en missionsresa på 2 och ett halvt år på andra sidan jorden. Och det var väl det första av de beslut som kanske inte verkade helt sunt enligt förståndet (jag var fortfarande inte helt frisk), men Gud mötte mig på ett sätt som närmast kan beskrivas som att mitt hjärta kändes som att det brann, jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag kunde bara prisa honom. Och det väckte en förtröstan i mig som gjorde att jag helt litade på att Gud skulle hjälpa mig att klara det här, trots att jag själv var svag. Och det finns så här långt ingen annan tid som har format och utvecklat mig så mycket som de åren.
Och där gav Gud mig också en ny vision för musiken, jag behövde inte längre musiken för att ge mig ett självvärde, det hade jag redan som Guds barn.
Och nu är musik återigen en stor del av vad jag ägnar mig åt, men den är nu en gåva som jag vill ge vidare, dela med andra och använda för att berätta om hopp, frihet och frid.

Att flytta 100 mil norr upp till Vilhelmina var också det ett beslut som kanske inte till en början verkade helt förståndigt men som jag återigen inte har ångrat på något sätt. Jag är på helt rätt plats just nu, det är jag säker på. Ibland visar sig omvägen vara den rätta vägen.

/ Anders