Jag heter Erika är 27år och bor i ett litet samhälle utanför Arvika med min man och våran dotter på 6 månader. 
 
5 december 2017 tog jag emot Jesus 
Jag bad och ropade ut om hjälp för mitt liv, jag var helt slut psykiskt. 
 
 
Jag är uppväxt med skilda föräldrar, men jag minns ändå min barndom som positiv. Jag är uppväxt med ett väldigt vanligt “Svenssonliv” med semestrar på kusten, lördagsgodis, tacos och spelkvällar. Inga missbrukande föräldrar eller misär direkt.  
 
Men jag har nog ändå burit på nånting inom mig 
tonåren hände något med mig, jag fick panikångest för första gången.  
Min relation med mina föräldrar började krångla. Jag började känna mig annorlunda, hade svårt att prata om mina känslor, fast att jag hade otroligt mycket inom mig.  
Saker som folk sa i skolan, även lärare kunde säga väldigt elaka saker för att man inte va lika lugn som dom andra flickorna, det kunde träffa väldigt hårt.  
Men istället för att gråta drog ja på mig en mask med hat.  
Jag blev arg på lärare, föräldrar och livet men mest på mig själv. 
 
Började rota i både sprit och medicinskåp tidigt, skar mig, slog min mamma och började festa mycket. 
Jag började leta olika saker för att hitta någon typ av tillfredsställelse eller fly, försökte lugna min oroliga själ. Åren gick och jag lugnade mig lite i gymnasiet, jag älskade skolan och att vara ”duktig”. Att få MVG gav mig som ett kick, att jag faktiskt var lite bra ändå. Alkoholen var min hobby och att resa, veckorna blev planering inför helgen så jag tyckte liksom att jag levde på riktigt under fredagarna och lördagarna.  
 
Spriten var min första kärlek, men jag började även röka Spice (kemiskt hasch) och testa olika tabletter och tjack. Det tyckte jag var ännu bättre för det kändes som att jag äntligen kunde få ro i tankarna. Tabletterna stängde av allt i min hjärna.  
 
Det fanns något för allt. Att bli pigg, att bli trött, att bli effektiv, att sluta tänka så man kunde sluta äta och bli smal, få självförtroende,  men inombords gick jag ju sönder mer och mer Samtidigt försöker jag jobba och hålla upp fasaden, få allt att rulla så normalt som möjligt. 
Jag gick flera gånger i veckan på psykiatrin, ibland åkte jag dit alldeles blodsprängd i ögonen av alla tårar, och berättade att jag inte orkade leva med min ångest mer. Jag ropade  på hjälp, jag stod i kö för behandling på psykiatrin från att jag var 15 och hade gjort mitt första suicidförsök tills jag var 24 år, då ja skrev ut mig från psykiatrin. Alltså 10 år.  
Det jag fått där är en rad  diagnoser och en ny stackars stafettläkare varje gång, och en hel hög olika mediciner. Jag hade 7 ordinerade mediciner om dagen jag skulle ta, inte för att jag hade ont nånstans i kroppen utanför att jag hade obalans i hjärnan. 
 
En gång rullade  en läkare fram till mig på sin kontorsstol och frågade om han fick smeka mig och kolla om jag var spänd, sen läste han högt ur en bok och konstaterade att jag var störd i huvudet 
-“Det kan vi ju ifall vara eniga om eller hur? Sa han efteråt. 
Fick höra senare att han slutat där, men just då reflekterade jag inte över hur han betet sig. 
Jag är övertygad om att det finns många godhjärtade människor inom psykiatrin men jag vet också att många hamnar mellan stolar och aldrig får det hjälpen dom är värdiga och behöver.  
 
Jag förlorade hoppet av detta kämpande, allt som hade börjat med att det var kul att festa och leva livet, var helt plötsligt ett helvete på jorden.  Jag började självmedicinera mer och mer och ju mer droger man tar ju mer behöver man för att det ska fungera. Jag började tillslut med sprutor, nått jag tidigare hade lovat mig själv att aldrig göra, jag tyckte att det var lågt och äckligt.  
Relationer blev trasiga, jag förlorade körkortet, jobb, men värst av allt var mörkret som jagade mig. Att dagligen planera hur jag skulle ta mitt liv och bara ha en önskan att dö eller att bara känna sig misslyckad i sin ångest. Det är inget roligt. 
Minns en gång när jag skrev ett avskedsbrev. Jag minns att mycket där i var till mina yngre systraratt de inte skulle vara ledsna, för det var bäst om jag försvann. Jag la brevet i hallen så det var det första dem skulle mötas av när dom skulle komma för att hitta mig, sen tog jag alldeles för mycket av nånting, så mycket så jag hade räknat ut att mitt hjärta inte skulle orka slå mer. Men jag vaknade upp dagen efter i min säng. 
 
Till slut efter många om och men, inser jag att jag faktiskt har ett problem och min pappa hjälper mig att få kontakt med en självhjälpsgrupp. Men jag klarar det inte utan trillar tillbaka hela tiden, tar återfall på återfall.  Att må dåligt under lång tid äter upp ens självbild och utan droger i kroppen visste jag inte vem jag var. Jag minns ångesten som att jag ville krypa ur mitt eget skinn. I min egen kraft skulle jag bara försöka en dag tillen dag till. Jag orkade inte det. 
 
 
 
En dag satt jag som vanligt under fläkten och rökte, ihopkrupen på en stol och skrollade på Instagram. Där ser jag en bild på en tjej, Linn, som jag tidigare mest sett väldigt påverkad och trasig. Hon såg otroligt fräsch ut och det lös ur hennes ögon. Min första tanke var att det var något som ja ville ha. Men det var också något jag inte kunde sätta fingret på var det var jag såg. Var det lycka? Var det en ny drog?  
 
Tankarna snurrade men vill man ha något så gör man allt man kan för att få det, så jag bestämde mig för att ringa upp henne och fråga vad hon höll på med. Visste inte om hon ville prata med mig alls eftersom vi mest varit ovänner.  Hon svarade glatt för att jag ringde och ville gärna berätta vad som hänt henne. Det jag möttes av var kärlek, kärlek som hon egentligen inte hade någon anledning att ge mig.  Hon berättade om sin på tro på Jesus, olika händelser ur Bibeln och jag kände i hela min kropp att detta var rätt, det var sant. Frågor jag hade undrat på och ställt mig hela livet fick plötsligt svar. 
 
Hela min uppväxt har jag vart ateist, Gud och Jesus har för mig bara vart för stort för att ta in, ord som man inte förstått, sen har jag tänkt det klassiska om Gud finns varför finns då så mycket ont”, sen slagit bort tanken. 
Jag har i perioder försökt vara lite buddist och hållet på med olika meditationer för att hitta lugn och svar. Men nu hade det växt en gnista hopp av ljus i mig och under samtalet frågade hur jag skulle göra för att fortsätta min resa med Gud. 
Du kan be en bön sa Linn. En bön om förlåtelse för dina synder och om att du vill ha Gud i ditt liv. En frälsningsbön. 
Jag hade inget att förlora, detta var mitt sista halmstrå så jag gick ner på knä i mitt vardagsrum och bad. Jag var abstinent och en aning paranoid och rädd att Jesus skulle komma in i hela sin helighet i mitt vardagsrum i fysisk form.  
 
Men när jag talade ut orden från mitt hjärta möttes jag av en kärleksvåg igenom hela min kropp, jag kände mig helt hel. Drogsuget var borta och jag var på riktigt glad. Hörde som en röst tala till mitt hjärta att jag var älskad, älskad och värdefullDär och då började jag tro på Gud, att Han fanns på riktigt, jag hade känt det, jag fick förstå att det fanns någon som älskade mig överallt förstånd, precis som han älskar dig som läser nu. 
Jag nde mig bra, bara för att jag existerade. 
 
Dagarna rullade sen på och jag visste inte hur jag skulle fortsätta min resa. Mina tankar  började glida mot att det nog bara var något jag hittat på, att jag bara inbillat mig om den stora kärleken jag känt, något så fantastiskt kan ju inte vara på riktigt eller hur?   
Så jag lyssnade tyvärr på lögnerna och tog ett återfall, där hamnade jag i en psykos och i detta blev den andliga världen så klar för mig.  
Det var som ett krig mellan mörkret och ljuset och jag stod mitt i det kriget. Skräckslagen och trygg om vartannat 
Som att döden själv stod och viskade mig i örat och en skyddande ängel på andra sidan höll mig vid liv. Efter att jag själv ringt polisen i ren skräck för att jag var jagad av människor som inte fanns där, körde dem återigen mig till psykakuten. Där i min sjukhussäng låg jag med mörkret flåsande i nacken, livrädd. Då uppenbarade sig en ängel i ljus strimma som kom från dörren i andra sidan rummet. Då gick det upp för mig att håller jag mig inte till ljuset nu så kommer jag snart vara död. 
 
Det var mycket som hände hela tiden när jag var nyfrälst,  jag hade svårt att gå på den vägen som var bra för mig, allt som var dåligt för mig kändes ju mer bekant än bra saker. Att bara må bra och gå till kyrkan och mötas av genuint goda människor var riktigt skrämmande tyckte jag i början. Och jag var väldigt misstänksam på dem allihopa. 
 
Men där började min resa att följa och lära känna Jesus, när jag tillslut förstod att jag måste följa ljuset. Jag började läsa mer i Bibeln och fylla på mig själv med bra saker som Gud visade mig. Lyssnade mycket på musik, ny musik jag aldrig hört förut och jag började känna mig mer och mer levande. Jag fick ett nytt hjärta, min själ behövde en nystart och renas och nu fyllas på med massa ljus och kärlek.  
 
Under min tid som nyfrälst så fick jag även börja i behandling för mitt missbruk. Min behandlingstid blev 3 månader och för mig var det ett bra sätt för att få in nya rutiner och bryta den vardag som jag tidigare endast kände till 
 
Allt hände absolut inte över en dag för mig, utan det var en liten bit i taget. Men det var skönt, för jag slutade kämpa. Innan hade varje dag varit en kamp. Nu var det mer en spännande resa och genom allt nde jag mig aldrig ensam, Gud var med mig. Jag höll mig till bibelordet, sök först mig så ska du få allt det andra också. (Matteusevangeliet 6:33)  
Kompisar lämnade mig, familjen trodde jag blivit koko och allt vändes upp och ner, men jag hade frid i mitt hjärta och höll fast stenhårt. 
 
När jag fick drogsug eller panikångest bad jag en enkelbön och någon timme efter kunde jag sitta och komma på att drogsuget bara hade försvunnit? Helt otroligt. 
Jag bad och bad och ringde pastorer som fick andas med mig vissa gånger i telefonen. 
Men saker hände drogsuget blev mindre och mindre, depressionen försvann, självförtroendet kom tillbaka och jag började känna kärlek till människor jag tidigare hatat. Dåliga saker försvann och byttes ut mot hopp. Jag bestämde mig för att döpa mig, fick börja jobba som ungdomsledare, fick vara med och se andra ta emot Jesus, gifta mig, flyttade ihop med min man och blev gravid.  
Livet är lättare att leva idag kan jag säga, den där tunga väskan med massa sten i slängde jag av mig nånstans på vägen. 
Tro hopp och kärlek är ett nått mamma sagt till mig sen jag var liten, det har jag fått nu. En tro som tar mig genom allt, ett hopp om framtiden och kärlek så jag känner mig som världens rikaste. 
 
Vissa människor tycker att jag är fåfäng som har en stark tro. I dagens samhälle ska man helst tro på bara sig själv och vara lagom normal. Jag tänker aldrig försöka vara det igen, för det funkade inte för mig. En efter en av mina fina vänner faller på grund av droger och psykisk ohälsa, då känner jag hur det  brinner i hela mitt inre av hur viktig min tro är. Jag tänker fortsätta sprida budskapet om evangeliet, att du är älskad och värdefull 
Man behöver inte ta droger och må dåligt hela sitt liv, det finns en väg ut. Det kan kanske låta klyschigt. Men jag trodde aldrig någon eller något skulle kunna hjälpa mig ur det jag var i, det kunde ingen människa heller, men Gud kunde för Honom är inget omöjligt.  
Men du måste våga säga ja från ditt hjärta. 
 
Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas för er. 
Matteusevangeliet 7:7