Hej, mitt namn är Felicia Lindberg, jag är 28 år gammal och blev för 3 år sedan räddad av Gud.
Jag är uppväxt i en familj som alltid haft en stadig tro på Gud, en familj som älskade mig över allt annat, men som inte kunde rädda mig från det jag skulle komma att uppleva.

Jag föddes med ett funktionshinder som heter dysmeli, vilket innebär en reduktionsmissbildning. I mitt fall innebar det förkortade och deformerade fingrar på ena handen. Detta ledde till utanförskap på lekis och mobbning från lågstadiet fram till slutet på högstadiet.
Jag var ensam för det mesta och stängde oftast in mig på rummet när jag kom hem, jag kände en sådan skam över mig själv.

I gymnasiet skedde en förändring, där fick jag mina första vänner, jag blev sedd och accepterad trots mitt funktionshinder. Då brydde jag mig aldrig riktigt hurdana dessa personer var, om de kunde tillföra något gott i mitt liv etc. Jag längtade bara efter en vän, och det hade jag fått.
Jag började söka bekräftelse på alla möjliga ställen. Alkohol och rökning tillkom, allt för att uppfylla behovet av att vara ”någon”.
Detta ledde tyvärr också till att jag drog mig ifrån kyrkan mer och mer. Relationen till min familj blev allt sämre och jag blev en ilsken och kall person.
Mamma och pappa fick göra många nattliga resor för att hämta mig på olika ställen. Antingen för att jag var starkt berusad, hamnat i slagsmål eller liknande.

Mamma och pappa var ständigt rädda för telefonen. Det hela eskalerade med brott mot svenska lagar, självmordsförsök, ångestdämpande mediciner, droger i stora mängder och en ständig kamp i att fortsätta upprätthålla den “Felicia” som andra helt plötsligt ville vara med.
Det pågick en sådan kraftig andlig kamp inom mig.
Ensamheten i det livet går inte att beskriva. Även om jag hade 20 eller 100 vänner omkring mig så kände jag en sådan ensamhet som bara piskade mig i ansiktet. Och vart fanns Gud? Hur mycket jag än letade i mitt bagage, kunde jag bara se en stor misär. Inte ens relationen till min familj kunde jag värna om.

Under sommaren 2017 var jag nere på botten, både kroppsligt och själsligt. Jag fick en morgon höra (som jag uppfattade det) den onde själv klampa in i min lägenhet och i följd kommer ett gällt barnskrik. Jag kontaktade mina föräldrar och la alla korten på bordet om mitt leverne och mitt psykiska mående.
Jag insåg att jag i princip kastat mig rakt in i den ondes famn, och att en förändring var på sin plats, annars skulle jag inte orka mer.
Desperat slog jag upp min dammiga Bibel, satte på lovsången ”Kristus är nog för mig” som spelades när jag döpte mig år 2004.
Jag satte mig ner på knä och ropade efter Gud, mamma kom upp i rummet och bad tillsammans med mig.
Ingenting skedde och jag kände mig tom.

Jag kände mig misslyckad och bortglömd. Veckorna gick, från ingenstans dök 2 tryggheter upp från ingenstans.
En lägenhet i min hemstad och en fast tjänst. Jag förstod ingenting, skulle jag inte behöva fly mer? Skulle Felicia få slå sig till ro?

Sen hände det! Det som alla i min hemförsamling under så många år bett för.
I samma veva som min familj började tro att det skulle få leva i evigheten utan sin ena dotter.
Jag blev totalt knockad av Gud, utan en förvarning.
Jag såg på när allt som hade en koppling till mitt destruktiva leverne raserade och mitt liv vändes upp och ned.

Jag började gå till kyrkan varje söndag med min familj, ibland själv. Jag fick förbön vid flera tillfällen och kunde känna för varje gång hur flera stenar ramlade ur min ryggsäck och hur min själ började sköljas ren. Mina kollegor blev förbluffade när jag kom till jobbet och undrade vad som hade hänt, hur jag kunde vara så trevlig och sprudlande glad. Jag minns hur jag bara utbrast “jag tror på Gud”, och jag kommer aldrig glömma deras ansiktsuttryck, haha!

Gud gav mig ett par nya ögon att se med, ett hjärta fyllt av ljus och ett hopp om en framtid. Det var inte en spikrak väg till där jag är idag, men WOW vilken fingertoppskänsla vår Fader har. Jag kan idag se Hans fotspår i mitt liv ända ifrån att jag var ett litet barn. Jag har påbörjat mitt livs äventyr, jag har fått åka på missionsresa till Bangladesh, gå bibelskola, be med intagna på Kumla anstalten, engagera mig i ungdomarna i kyrkan OCH störst av allt, jag har fått lära känna Han som gav mig livet.
Han som skulle göra vad som helst för din och min skull.
Han som bara längtar efter just dig och står där med öppen famn, oavsett vad du har i ditt bagage.
Det finns ingenting du kan göra eller säga för att Gud ska älska dig mindre.
Du är utvald, älskad och förlåten!

/Felicia Lindberg