Jag heter Linda, är 37 år och bor i Västerås sen tre år tillbaka.
Jag har två barn som bor i familjehem.

I nästan hela mitt liv har jag som många andra brottats med känslan av ensamhet och att bara vilja fly från mig själv och allt vardagligt..

Jag har sökt mig till destruktiva miljöer samtidigt som jag låtsas leva ett stabilt liv. Det krävdes mycket manipulation och lögner för att upprätthålla det.

När jag var tonåring och drack första gången var jag den som sen alltid var mest packad på alla fester.
Jag älskade uppmärksamheten av att stå i centrum på fester och att få bekräftelse av killar när jag var full. Samtidigt så äcklades jag av mig själv och kände mig kränkt när jag visste vad alla sa bakom min rygg när jag var nykter. Jag grät mig till sömn varenda kväll och vet att jag ofta undrade vem jag var, för allt var bara ett spel så jag tappade bort mig.
När jag var 18 år blev jag första gången utsatt för ett övergrepp av ett gäng killar. Jag ”sopade av” mig det för jag mindes ändå inget och tyckte inte det var så farligt…
Jag var ju sån. Jag dränkte bort känslorna i fler fester.
Fast det fanns ju där ändå, minnena som jag blev påmind om på nätterna..

Jag reste i Australien ett år efter gymnasiet och glömde allt hemma för stunden. Men när jag kom hem fanns allt där och då tänkte jag att jag skulle testa att börja knarka. Bara ett tag såklart!

Jag älskade amfetamin i två år. Och jag älskade att tillhöra något. För bland de där pundarna var jag en fin flicka från en bra familj. Jag hade ju alltid varit svarta fåret bland mina ordentliga tjejkompisar. Men sen bara slutade jag knarka och träffade han som blev pappa till mina barn senare. Jag skaffade mig en fritidsledarutbildning och höll upp en ganska bra fasad om att typ tycka om mig själv och jag har alltid varit social så jag fick lätt mycket nya vänner. Jag lyckade nog lura många att jag mådde bra. Jag slutade med droger, men alkoholen tyckte jag inte att jag behövde släppa.  Jag brydde mig heller inte om att min kille rökte hasch för han skulle ju sluta med allt annat.

Så när barnen kom och jag försökte spela Svensson och gå på mamma-grupper slet jag rejält med att spela ett dubbelliv. För då började jag ta ett glas vin ibland. Som blev en flaska om dagen som byttes ut mot en box… Tidigare och tidigare på dagarna.. Till slut lämnade jag pappan, mest för att få dricka ifred. Så då gick det fort utför.

På 6 mån var jag nog sex vändor på psyk och där träffade jag ju mina gamla knarkkompisar igen.

Jag blev av med körkortet när jag krockade bilen med en skolbuss när jag skulle langa droger till en kille på ett behandlingshem. Då fick jag en månads behandling beviljad.

Tyckte det räckte… Jag ville inte bli en sån där mamma som lämnade sina barn flera månader. Jag tänkte inte klart alls.

Efter två dagar hemma efter den behandlingen var jag påtänd igen och fick ett LVM.

Var ute två månader och fick ett till LVM.

Då bestämde jag mig för att inte känna mer och stänga av känslorna helt.
Jag var på rymmen från ett av LVM-hemmen och blev utsatt för ett mordförsök. Efter det satt jag traumatiserade och stirrade in i en vägg pga. att jag var fylld av dödsångest i flera veckor.
Jag ställde mig ofta framför spegeln och berättade för mig själv hur äcklig jag var. Usch vad jag avskydde att göra som jag gjorde, jag hatade det! Jag ville inte knarka men det gick bara inte att sluta. Inte en enda dag klarade jag oftast.
Om jag lyckades vara nykter en dag så var jag ju tvungen att fira dagen efter. Jag gjorde flera frivilliga försök till behandlingar men blev utslängd från de flesta för att jag inte skötte mig.
På hemmaplan var det katastrof och jag blev vräkt och bodde hos mamma när jag inte var ute och knarkade några veckor i stöten. Vilade mest upp mig hos henne. När jag blev utsatt för ett grovt övergrepp till kände jag nog ändå att mitt liv inte skulle bli så långt om jag inte slutade…
En kväll när jag låg hemma hos min mormor och tände av och hon försökte mata mig sa hon ”snälla Linda åk på ett kristet behandlingshem, det finns såna, gör det, så det här slipper bli det sista jag ser i livet”. Schysst mormor tänkte jag surt, att spela ut det kortet…Jag lovade henne att åka och det gjorde jag.
När jag klev in på behandlingen och såg människor som till det yttre såg ut som jag men hade något helt annat i ögonen bestämde jag mig för att jag ville ha det de har! Om Jesus fanns och kunde göra mirakel med de där människorna då kan han det med mig också, och en sån chans tänkte jag inte missa!
Jag bestämde mig för att jag ville följa Jesus och göra vad som krävdes för att bli helt fri från allt.
Men det var en sak jag missade.. Jag var härligt nyfrälst och kärleken till Jesus var lik den när man är nykär. Så jag blandade ihop känslorna för Honom med en kille… Så jag inledde en relation, blev utslängd från behandlingen och sen när jag flyttade hem till honom blev han som förändrad och började slå mig.I flera månader var jag så gott som inlåst i hans lägenhet och gick jag ut så var han med. Han gjorde sig osams med alla t om folk som arbetade i butiker osv för att ingen skulle vilja ha med oss att göra. Jag hade då flyttat ca 50 mil så jag hade ingen familj eller egna vänner i den staden jag flyttat till.  Förutom några som jag gjort behandling med.
Jag visste att Jesus fanns och jag var frälst så jag hoppades ofta på att han jag bodde hos skulle lyckas slå ihjäl mig. Då skulle jag bli fri från allt mörker, min familj skulle slippa oroa sig och må psykisk dåligt pga. mina val, och jag skulle få komma till himlen.
Men någonstans i allt detta elände visste jag också att jag kan bli fri igen.
Jag visste att jag var älskad och att det fanns ett ljus. Ett ljus som faktiskt levde inom mig.
Det behövde ju inte vara så här! Jag tänkte sticka därifrån även om jag visste att den resan också skulle bli lång.. Så när jag bestämde mig för att rymma från honom blev det in i missbruket igen. Då blev det värre än någonsin. Jag började injicera och hängde i kriminella kretsar och allt var värre än någonsin. Jag hade inte en krona men fick göra vad som en krävdes för att få ihop till att slippa vara nykter varje dag.
I flera månader levde jag utan hem och fick hela tiden hitta olika personer att bo hos. Den ena var mer kriminell än den andra och jag behövde inte kämpa för att få tag på droger.
Men en dag när jag gick över en bro kände jag bara att jag inte orkade mer.. Detta var inget liv för mig, jag var helt slut psykiskt. Jag var ju frälst också så allt jag gjorde kändes fel.. Så jag la mig ner på bron. Och hoppades på att Jesus skulle göra något ”ta mig härifrån om detta inte är för mig” sa jag.
Jag kom på avgiftning. Träffade en kille från Västerås där och flyttade med honom. Kände ingen som bodde där. Den här killen missbrukade men jag försökte att hålla mig hyfsat drogfri och stilade till mig. När han åkte på behandling och jag blev ensam kvar började jag be mer igen och läsa Bibeln. En dag bara kom en varm alldeles fantastiskt känsla över mig och jag förstod att det var Guds kärlek. Jag hade aldrig känt något liknande. Jag fick en tanke om att att flytta ifrån den killen och hans lägenhet.
Men då skulle jag ju bli hemlös igen?
”Då är det så” tänkte jag och jag valde att lita på Jesus.
Jag hade i två veckor varit på Gudstjänst i en kyrka och kände mig redan hemma där. De hjälpte mig med boende och på tre månader hade jag fast jobb.
När jag valde att till hundra procent gå med Jesus och gav mitt hjärta till Honom så förvandlades mitt liv och jag totalt på olika sätt successivt. 
Jag blev av med skuld- och skamkänslor. Jag blev av med traumatiska minnen från övergrepp och misshandlar. Och jag blev fri från psykisk ohälsa och lärde mig att förlåta.
Mina barn fick LVU och det är jag tacksam för. För jag vet att Jesus har lovat mig att om jag följer Honom, gör Hans vilja och har min blick fäst på Honom under ALLA omständigheter, så ska jag få tillbaka allt jag förlorat. Och jag har redan fått så mycket! Jag älskar att leva, jag älskar mig själv och jag älskar Jesus mest av allt! Jag älskar att tjäna Honom och mitt liv är inte längre fokuserat på mig själv och omständigheter runt omkring mig. Mitt liv är fyllt av kärlek och glädje och jag växer i min tro och älskar hur spännande livet med Honom är.
Dagarna jag kickade på tjack är över.
Idag är det känslan när ett bönesvar slår till som är den bästa mäktigaste känslan jag vet!
/Linda Rogelind