Jag heter Linda, är 37 år och bor i Västerås sen tre år tillbaka.
Jag har två barn som bor i familjehem.
I nästan hela mitt liv har jag som många andra brottats med känslan av ensamhet och att bara vilja fly från mig själv och allt vardagligt..
Jag har sökt mig till destruktiva miljöer samtidigt som jag låtsas leva ett stabilt liv. Det krävdes mycket manipulation och lögner för att upprätthålla det.
Jag var ju sån. Jag dränkte bort känslorna i fler fester.
Fast det fanns ju där ändå, minnena som jag blev påmind om på nätterna..
Jag reste i Australien ett år efter gymnasiet och glömde allt hemma för stunden. Men när jag kom hem fanns allt där och då tänkte jag att jag skulle testa att börja knarka. Bara ett tag såklart!
Jag älskade amfetamin i två år. Och jag älskade att tillhöra något. För bland de där pundarna var jag en fin flicka från en bra familj. Jag hade ju alltid varit svarta fåret bland mina ordentliga tjejkompisar. Men sen bara slutade jag knarka och träffade han som blev pappa till mina barn senare. Jag skaffade mig en fritidsledarutbildning och höll upp en ganska bra fasad om att typ tycka om mig själv och jag har alltid varit social så jag fick lätt mycket nya vänner. Jag lyckade nog lura många att jag mådde bra. Jag slutade med droger, men alkoholen tyckte jag inte att jag behövde släppa. Jag brydde mig heller inte om att min kille rökte hasch för han skulle ju sluta med allt annat.
Så när barnen kom och jag försökte spela Svensson och gå på mamma-grupper slet jag rejält med att spela ett dubbelliv. För då började jag ta ett glas vin ibland. Som blev en flaska om dagen som byttes ut mot en box… Tidigare och tidigare på dagarna.. Till slut lämnade jag pappan, mest för att få dricka ifred. Så då gick det fort utför.
På 6 mån var jag nog sex vändor på psyk och där träffade jag ju mina gamla knarkkompisar igen.
Jag blev av med körkortet när jag krockade bilen med en skolbuss när jag skulle langa droger till en kille på ett behandlingshem. Då fick jag en månads behandling beviljad.
Tyckte det räckte… Jag ville inte bli en sån där mamma som lämnade sina barn flera månader. Jag tänkte inte klart alls.
Efter två dagar hemma efter den behandlingen var jag påtänd igen och fick ett LVM.
Var ute två månader och fick ett till LVM.
Jag var på rymmen från ett av LVM-hemmen och blev utsatt för ett mordförsök. Efter det satt jag traumatiserade och stirrade in i en vägg pga. att jag var fylld av dödsångest i flera veckor.
Jag ställde mig ofta framför spegeln och berättade för mig själv hur äcklig jag var. Usch vad jag avskydde att göra som jag gjorde, jag hatade det! Jag ville inte knarka men det gick bara inte att sluta. Inte en enda dag klarade jag oftast.
Om jag lyckades vara nykter en dag så var jag ju tvungen att fira dagen efter. Jag gjorde flera frivilliga försök till behandlingar men blev utslängd från de flesta för att jag inte skötte mig.
På hemmaplan var det katastrof och jag blev vräkt och bodde hos mamma när jag inte var ute och knarkade några veckor i stöten. Vilade mest upp mig hos henne. När jag blev utsatt för ett grovt övergrepp till kände jag nog ändå att mitt liv inte skulle bli så långt om jag inte slutade…
Jag visste att Jesus fanns och jag var frälst så jag hoppades ofta på att han jag bodde hos skulle lyckas slå ihjäl mig. Då skulle jag bli fri från allt mörker, min familj skulle slippa oroa sig och må psykisk dåligt pga. mina val, och jag skulle få komma till himlen.
Men någonstans i allt detta elände visste jag också att jag kan bli fri igen. Jag visste att jag var älskad och att det fanns ett ljus. Ett ljus som faktiskt levde inom mig.
Men en dag när jag gick över en bro kände jag bara att jag inte orkade mer.. Detta var inget liv för mig, jag var helt slut psykiskt. Jag var ju frälst också så allt jag gjorde kändes fel.. Så jag la mig ner på bron. Och hoppades på att Jesus skulle göra något ”ta mig härifrån om detta inte är för mig” sa jag.
”Då är det så” tänkte jag och jag valde att lita på Jesus.
Mina barn fick LVU och det är jag tacksam för. För jag vet att Jesus har lovat mig att om jag följer Honom, gör Hans vilja och har min blick fäst på Honom under ALLA omständigheter, så ska jag få tillbaka allt jag förlorat. Och jag har redan fått så mycket! Jag älskar att leva, jag älskar mig själv och jag älskar Jesus mest av allt! Jag älskar att tjäna Honom och mitt liv är inte längre fokuserat på mig själv och omständigheter runt omkring mig. Mitt liv är fyllt av kärlek och glädje och jag växer i min tro och älskar hur spännande livet med Honom är.
Dagarna jag kickade på tjack är över.
Idag är det känslan när ett bönesvar slår till som är den bästa mäktigaste känslan jag vet!

Tackar ödmjukast för ett otroligt vittnesbörd som verkligen grep tag i mig. Gud välsigne dig.
Åh vilket starkt vittnesbörd. Jag fick rysningar. Tack Jesus för din omsorg och kärlek till Linda.
Tack Jesus wow jag får tårar
Tack tack Jesus
Linda du är grym!
Stort tack för ditt vittnesbörd och din ärlighet. Det är fantastiskt att se Guds makt att förändra och förvandla situationer och den som söker honom av hela sitt hjärta!
Gud välsigne dig!
Härligt vitnesnörd jaa gud är underbar om vi låter honpm vara de önskar dej all lycka o guds välsignelse .christer
Tack för ditt vittnesbörd. Tror vi alla känt/känner så. Gud välsigne dej💖
Tack för ditt vittnesbörd älskade Linda. Jag grättav glädje och
tacksamhet för att du hamnade i vår församling, och jag gick träffa dig. Du är en tillgång för oss. Du är så underbar, ärlig och full av kärlek.
Gud välsigne dig. ❤