Ett mörker av hat, psykisk ohälsa och missbruk – Det var flera år av min vardag.

När jag var 9 år blev jag orättvist behandlad av en vuxen person. Slagen, riven, spottad på och dagligt skrikande åt mig för att förminska mig.
Detta fick mig snabbt att tappa förtroende för vuxna personer.
Detta påverkade mig till att inte vilja lyssna på något vad någon vuxen sa, inte minst mina egna föräldrar.
Lärarna i skolan fick brottas med mig varje dag.
Dagligen gick jag till skolan med en klump i magen, en klump som kändes så tung och jag fick aldrig bort den.
Mina lärare slängde ofta ut mig ifrån klassrum för att jag störde andra elever, men jag brydde mig inte.
Jag ville ju inte ens vara kvar i skolan så jag brydde mig inte vad dom andra tyckte.
Vid några tillfällen fick jag till och med lämna skolområdet för att jag var för bråkig. Jag hatade allt och alla!
Jag ville inte finnas kvar, men ville jag verkligen att dom skulle få vinna över mig? Nej, inte än! Jag ska ge tillbaka, dom ska få se.

Vaknade upp en natt av en mardröm, en mardröm ni vet som känns så där verklig, som att det är ämnat för att hända.
I drömmen hade jag med mig en kniv till skolan, där jag gick runt och högg folk från höger till vänster tills det var min egen tur att få bloda ner korridoren.
Att jag vaknade upp ur den drömmen var skönt, men min tanke var precis densamma. Jag ska ta med mig en kniv till skolan, för att visa dom!
Jag la ner en kökskniv i min väska och gick sen och la mig igen, men kunde inte somna för jag fick så dåligt samvete, det kändes inte rätt.
Så jag gick och la ner kniven i kökslådan igen och bestämde mig för aldrig mer sätta min fot i skolan. Jag lät dom vinna!

Min psykiska ohälsa stannade kvar och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Mina tankar på självmord blev snabbt till handling.
Försöken att ta mitt liv eskalerade med åren, men jag kunde bara inte!

Jag var vilsen i en vuxen värld, en värld jag inte kunde lämna. Som 19-åring så förstod jag att jag hade ett missbruk av alkohol.
Jag hade ju festat en hel den i tonåren, men först då märkte jag att jag inte kunde orka med vardagen utan den.
Den blev medicinen för mig. Har även testat en del droger, men aldrig riktigt fastnat för det som jag gjorde med alkohol.

Polisen tog mig 2014 för en grov misshandel och jag visste att jag hade inte klarat en dag inne i ett fängelse, det hade säkert slutat med att jag tog mitt liv där inne. Så kämpade tillsammans med socialen att jag skulle få till en behandling, vilket jag fick!
12 Februari 2015 fick jag en plats på ett av LP-Verksamhetens behandlingshem, Torpahemmet.

När jag klev in där var jag nervös, med tanke på att nu ska jag få visa mig runt om andra personer, kommer dom verkligen orka med denna hatiska och sorgsna människa, men så fort jag steg in genom dörren så bemöttes jag med en sån enorm kärlek, både från personal och andra boende.

Varje dag läste vi bibeln och jag fattade inte ett smack av vad dom pratade om på kvällssamlingar och morgonsamlingar, men något spännande var det.
Tanken “Vad har jag att förlora” började dyka upp i huvudet redan första veckan där. Så den 21 februari 2015 så steg jag ner från sängkanten i rummet och sa
“Okej Gud, nu får du ta över” och dagen efter vaknade jag upp glad för första gången på många år och då tänkte jag för mig själv,
det måste ha hänt något efter min bön.

11 månader senare flyttade jag hem till mamma i Örebro, med min tro i ryggen, men det gick snabbt att vända tillbaka till det gamla.
Jag hamnade efter ett tag återigen i missbruk och mina suicidförsök ökades återigen, men denna gången ännu värre.
Jag blev återigen tagen av polis i Jönköping och fick nu sitta och invänta ytterligare en rättegång av misshandel.
Jag tänkte flera gånger att “vad är det för fel på mig, hur kunde jag ramla dit igen”

2018 flyttade jag tillbaka till Torpahemmet och denna gången skulle jag göra saker lite bättre, mer fokus på mig själv. Jag gick in på mitt rum och började tänka på vad jag hade att jobba med, vad fick mig tillbaka till missbruket? Och då kom jag på det, min psykiska ohälsa, men vad innebär den?
Jo, framför allt förlåtelse. Det var ju en sak jag hade “glömt” jobba med första gången.
Det tog ett tag, men jag jobbade intensivt med att lyckas att förlåta vad jag hade gjort, vad andra hade gjort o.s.v och genast efter det började jag må bättre.
Jag blev gladare mer för varje dag.

Idag lever jag ett liv som jag inte kunnat tänka mig innan. Jag har idag fått bostad, jobb, kärlek från vänner och jag mår bra.
Att jag kan få vandra med Jesus idag får mig känna mig trygg och älskad.
Jag älskar mig själv idag, jag älskar människor och jag litar på folk. Något jag tidigare aldrig gjort.

/Marcus Andersson